Det absoluta bleker äventyret. Det behövs alltid en väg vidare, en passage för våra fantasier. Att inte riktigt veta är både spännande och skrämmande. Det vi inte ser tydligt fyller vi själva i ur vårt förråd av minnen och aningar, hum, susningar och rädslor. Vi vet hur s.f- och skräckfilmer ofta punkterar sig själva med övertydliga monster. Samma sak med konst, arkitektur och musik; det måste finnas ett element av mystik, något utöver basbehovet, något som skorrar, spänner, töjer och växer. Att vår fantasi är välkommen i verken är ett fundament för levande konst.
Amanda de Frumerie är konstnär, tecknare, illustratör, utbildad i fri konst i London och senare på Konstfack. Hennes bildvärld har under åren växt in i vår värld med en märkvärdig konsekvens och energi. Hennes teckningar, bok- och skivomslag skapas med tunna bläckpennor och blyerts till ett eget universum av drömlika stadsbilder och utsikter, ett myller med bottnar i Hieronymus Bosch, äldre porslinsdekorers exotiska landskap, japanska träsnitt och filigranteknikens intrikata mönster.
Utifrån ett moln av idéer bygger hon upp former, hon snittar och karvar i en enveten improvisationskonst med total närvaro i hantverket. Figurerna bearbetas med verktyg, ofta en smal stålspets som ger minimala hål och tunna linjer, i den metoden förenas hennes keramik och bilder. Utgångspunkter kan vara sagor eller naturformer: lavar, mossor och stenformationer i närområdet. Här finns ett släktskap med det förra sekelskiftets jugendfantasier mellan skönhet och skräck. De färdiga skulpturerna färgas med matt glasyr och får resa in i ugnens hetta.
Det är öppna skulpturer, befriade från begränsningar. De lever i en slags pågående rörelse mellan det bestämda och det abstrakta. Vart är de på väg? En skulptur tycks snigla sig framåt, några påminner om sagoböckernas älvor medan andra liknar gåtfulla frukter och fossiler. I den här keramiska zonen uppstår en förundran. Vi blir som barn igen, med häpna ögon möter vi det främmande.
Vi läser av tid i saker via stil, slitage och patina. Det här är nya objekt, men med sina utväxter och råa ytor ser de tusentals år gamla ut, som bitar av lavaflöden eller slagg. Något hett och våldsamt har pågått och vi försöker lista ut vad. Perspektiven skiftar när vi avläser skulpturerna: ena sekunden mikro som textila spetsar, snäckor, benvävnad, sen snabbt till panoraman med klippor och lavabäddar liksom sedda från hög höjd. Det är en underbar frihet. Vi behöver de här hemligheterna, det som osäkrar oss, öppnar ögat, får oss att fundera och förtjusas. Amanda de Frumerie själv stoppar vid en punkt där skulpturen anses färdig, men i mötet med oss utanför fortsätter processen i ett nytt liv bortom fullbordandet. Fantasin får arbeta vidare, vi överraskas och aktiveras, det är den stora vinsten. Ingenting blir någonsin klart, det är en vacker insikt, en tröst.
